Mitt liv känns lite som en berg och dalbana, likaså för alla andra bara att jag har lite djupare fall och korta uppförsbackar. Men inte längre. Min pappa ringde mig igår kväll för första gången på ett halvår, och han lät faktiskt nykter..han kallpratade lite i början, vart väl inte så mycket sagt eftersom jag känner mig väldigt sviken. Tillslut kom vi fram till att vi ska gå en övningkörskurs tillsammans. Klart jag vart glad! Men sen kom tankarna: hur ska jag kunna köra med honom, när han alltid är full? Önskar att mamma hade körkort..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar